hämtning

och föränklar det hela, och säger att alla behöver ha paus i sitt liv. En måste ha fasta gränser, så en inte trackar runt på varandras ömma tån, det finns ingen mening med att tracka runt på fel ställen. Det känns ganska hopplöst att valsa runt, utan att ha en trygg bas i sig själv. Och att ha en koll, så att en inte behöver att beräkna tåavståndet. Kanske kan det vara okey med teven, så kan man välja on och off efter behov, tills man har gått less på den. Och sedan går man bara vidare. Ja i fall jorden fortfarande finns kvar i dessa föränderliga tider.

Är att en.blir så kravstor själv med åren, en orkar inte liksom engagagera sig. I så mångt och mycket mera.

relationsskada gör att jag sitter tunt i livet, och är beroende av schyssta relationer, då varje relation kan kosta mera än den ger. Därmed har jag inte så många relationer sedan det innebär en för stor risk. En har en kunskap om att inget är för givet, alla samt bygden och landet kan plötsligt vända sig mot en. Folk som har levd nära krig vet nog detta, och i Sovjet angav man familjemedlemmar för sakens skull. Alla lever med den risken och därför följer man flocken, vissa  tiill ett vart pris. Och det är ju flocken en vänder sig till för att få svar. Men ibland är det inte där svaren finns.