hämtning

känslan har följt med under livets gång.

Så fort jag fastnar eller inte kommer loss, inte kan komma i kapp, måste släppa taget, eller blir ifrångången, eller ifrånkörd, kommer paniken, den är omtrent som mardrömmarna, den förlamar, och hjärnan stelnar och det sprids ut i hela kroppen, något splittras och dagarna efter är som att vandra runt i splintrarna, och sedan försöka återhämta sig.

Nu är jag lite i detta läget, Retoriken har jag tappat kollet över, biologin var inte så enkel som jag trodde, inget var lika förutsägbart och samarbetsvilliga som jag hade behövd, som vanlig vandrar jag nästan ensam runt i ruinerna. Eller känslan av att vandra runt i detta ensam, som vore jag på vandring i Uppsala, efter bombens framfart. Alledeles ensam i ett land i ruiner. I upp-landet efter ner-turen.

Jag hade DEN mardrömmen i natt, det med mina mardrömmar, är att de har större kraft än verkligheten, de tar över de kommande dagar. Dena var om att jag levde i helt ny miljö med folk jag inte kände, och sedan var kusinen där. Bara jag kunde släppa henne loss, så att hon inte behöver bli till mardrömmar. Jag växte upp i likgiltigheten, den var värre än alla draman på sitt sätt, likgiltigheten dödar livet, och kan möjligen döda allt liv på jorden en dag. Likgiltigheten är en mycket stark kraft och den är iskall; inget växer i dens spår, och det är för många som äger den.