känslan har följt med under livets gång.
Så fort jag fastnar eller inte kommer loss, inte kan komma i kapp, måste släppa taget, eller blir ifrångången, eller ifrånkörd, kommer paniken, den
är omtrent som mardrömmarna, den förlamar, och hjärnan stelnar och det sprids ut i hela kroppen, något splittras och dagarna efter är som att vandra runt i splintrarna, och sedan försöka återhämta sig.
Nu är jag lite i detta läget, Retoriken har jag tappat kollet över, biologin var inte så enkel som jag trodde, inget var lika förutsägbart och samarbetsvilliga som jag hade behövd, som vanlig vandrar jag nästan ensam
runt i ruinerna. Eller känslan av att vandra runt i detta ensam, som vore jag på vandring i Uppsala, efter bombens framfart. Alledeles ensam i ett land i ruiner. I upp-landet efter ner-turen.