jag vet inte hur många gånger jag har varit i situationer, som jag känner är för stora för mig, och som jag inte kan mästra, men måste. Från jag var liten har det upprepat sig. Jag har gått i smug
och smaug, i trånga gator, vandrat mil-vis i snödrivor, och stått och gått uta i mörka natten i 25 minusgrader, och väntat på bussar i timmar som kanske kommer, eller kanske inte. Alledeles själv. Och jag klarar
inte att göra det bättre. Som idag, men inte säga det bara till någon bara, sedan jag kan bli utesluten ur miljörörelsen om de får nyss på det. Jag hade skrivit i min almanacka att det var möte om skogen i dag,
i almanackan min, den är nerklottrat försåvitt, och vanan tro, så åkte jag på lycka och på fromme (norska) och visste inte var jag skulle, annat än en address Torsgatan 4, och på en karta såg jag ungefär
var det kunde vara. Jag är väldig låg i hatten när jag åker, sedan jag vet att det bjuder på problem, och sedan tror ni inte jag fann fram!, men där var det bara inga, och jag börja känna mig väldig dum,
och löljig, och det är bara den värsta känslan, så jag börja leta lösningar, okej jag ringde på alla potentiella port-telefoner, även sveaskog sin, det stod att det var kameraövervakad och då kända
jag mig ännu löjligare, jag börja undra om jag skulle agera spindelmannen och klättra upp och se, men sedan så försökte jag se ut som en vanlig dum turist och försökte lämna området, med äran i
behåll. Detta har följt mig genom livet, om det först är möte så brukar jag att vara situationens härre, de brukar vara jätteintressanta. Men jag brukar ofta komma på fel tid, fel dag, fel address, fel stad och
fel land, ja ungefär, och det drar så mycken energi och skapar stora spänningar i kroppen, det är ju för löljligt egentligen, tänker jag då, desstuom ser jag dålig, och ser inte vad som står på mobilen,
och dess högre stressniva dess mindre kan jag se. Detta kan väcka faders och moderinstinkt hos andra människor, eller inte. Flock-uppleveslen är ju en dominant ledare och att de som hänger efter uteslutas, så de flesta är
rädda för att visa att de inte hänger med.
Men för min del är det gammalt skrock, som jag hanterar lika dåligt i dag som förut. Det samma förhållandet har jag till affärer, de är som labyrinter
med osäker utgång, om jag först vågar mig in i dem, ja det är inte logisk och jag vet det, men då finns det ju ingen ursäkt. Jag har många problem som liknar, sedan de är ologiska, jag och andra brukar dela
den åsikten, och sedan är jag så fornuftig och kan argumentera för allting, jag kan sätta allt från litet till stort perspektiv, och åt andra hållet, och sedan så blir detta så patetisk, att jag inte
kan dela med mig av det, tänk att inte klara det som alla andra kan klara utan problem, att gå på möten utan att bli borta på vägen. Det känns faktisk helt hoppöst i blant, och jag förstår inte riktigt
hur andra löser dessa svåra problem. Det är inte logisk men jag måste medge att detta är ett jätteproblem för mig, jag är aldrig säker på att inte komma helt bort, på vägen. När jag är
framme vid målet så är det löst. Men det är det inte innan.