det är få som vill vara dumma på riktig, eller ta emot dumheter, så det sker nog i det omedvetna samspel, där rollerna kan bli riktig dumma. Och en blir så sårbar för upprepningar, som en tydlig kanske enilgt
dr Phil omdevetet väljer, ja om inte något lagas.
Att lära av erfarneheterna är viktig, de är så lite okej och faran vid att ge mönstret vidare, till de efter.
Så att inte vara intresserad av att
lära av sina erfarenheter är farktisk dumt.
Men sedan var ingen folk perfekta, det gäller ju att leva vidare med.
Jajajaja ..... och det gäller att inte problematisera allting, för där finns det häller inget
liv.
För det har varit en otrolig påfrestnad att skriva om och upprepa ångesten i att ha blivit så utsatt, att en inte har trott en skall överleva. Det finns nog få som kan fatta hur det känns att leva under hot
ifrån de allra närmaste, jag vill ut av den känslan, sedan jag har häller inte fattat det....
..jag trodde att mitt liv var helt normalt, intill....
...och jag trodde aldrig jag skulle behöva uppleva det igen...
....och så vidare, för där var vi inne i cirkeln igen..
.....det är på tiden att kliva ur ångestcirkeln.
Den måste jag byta ut med folk som det går att lita på,
på riktig, jag måste bara fatta det först, att jag har varit med på detta, att det är sant. Det går inte att laga den ångesten, för den är utan botten, att bli utsatt av dem, som skall ge en liv är bottenlöst,
och det går inte att laga, det är bara att lämna om det går, för all tid. Jag hoppas att jag aldrig fattar. Det som berättar att det är sant, är ångest-påslagen, när jag närmar mig temat. Jag
hade verkligen behövd ärligheten i min uppväxt. Utan den är man bara sold. Verkligen, på rea. Jag kan inte fatta det än. Det är omöjlig att gå någon kurs med max ångestpåslag mera. Först
måste jag förhålla mig till det jag verkligen har varit med om. Verkligen. Ångstpåslagen är så krafitga att benen domnar bort. Och sedan domnar hela kroppen bort. Bara bort.