hämtning

i dag blir det inget, eller jag bara inga.

Alltid som när det blir för mycket strular armen först.

Okej Malou, jag är också en högkänslig person, jag klar inte planktesten, fff och tunnelbanan, med alla överfyllda människor i, armen är mitt barometer, den tål inte högt tryck, den samma åkomma har benet, jag avskyr dessa dagar, då jag inte får gjort det jag ska, och dess mera jag slåss mot dem, dess flera blir de. Alla dagar blir notan, om jag inte tar större hänsyn till den jag är. Men jag slåss och slåss, som om välden var av fiktiva vindsnurror. Och det var dom eller jag. Och jag var don kujon, på riktigt.

på tråden, jag har samvete, som en larm, den börjar försiktig, för eller senare så tjuter den, på högsta frekvens. Alla som sitter på sina pängar i dag är, en typ av, lönnmördade, naturen dör, barnen svälter och vad spelar byxmärket för roll, när en lite orangutang, ett litet barn, eller alla samman dör, den klassiska frågan från sittning bull, eller vem det var, om att den dagen det tar slut på naturen, hur i all världen, hur har de tänkt att använda sina pengar? Det är bara ett sätt att strype andras utrymme på, skall de ha klirrande mynten som strösocker på sedlarna? Ja visst, finns inte pengar längre, annat än i ett digitalt system. Skall de äta sina fiktiva ettor och nollor, kanske, men de har ju aldrig gillat nollor förut, det är mycken förakt för andra som skapar den överfeta rikedom.

Förakten för alla dem som de behöver för att klara att överleva.

Förakten för alla som inte kan förvara sig mot den.

Förakten för alla de försvarslösa.

Hur klarar de att möta?

Deras blickar.

Nära ögat.

Ögat.