hämtning

de som aldrig ger sig, som Greta och de med sommarlovskorten. De kommer långt.

Själv gör jag inga ting, ja soffan är jättebra så sett, men det gnager och gnager DET jag skulle ha gjort, det gnager snart hål i soffan, men den har limm på sig, så jag sitter i klistret och känner den handlingsförlamande ofriheten, ofriheten av bundenheten till en soffa.

Det är en eländig ursäkt, men jag är fast.

Jag fastar eller fastnade. I ursäkter.

och hemlisar gemensamt. Absolut inga ting, vissa låtar, denna via den ena dottern och något med den som jag inte riktig förstår, fascinerar. Och varför? Man kan nog aldrig förstå sig helt på sig själv eller på livet.

att då jag var artdatabankens förra möte, tog jag hem en bok om just humlor, jag tog även med en inbetalningsblankett, jag måste bekänna att jag inte har betalat ännu, och jag vet inte varför, men den har lagt sig som en sten på samvetet. Konstig nog har samvetet varit lättare att bära än kostnaden med inbetalningen, konstigt är, och boken har jag knappt nog öppnat.