hämtning

har jag förstått den långa vägen mellan förnuft och känslor, förnuftet säger, det är inte jag, men känslorna säger, det var jag som gjorde det, allting är mitt fel. Och det ska ska jag få lida för, alla mina dagar? Det är hårt straff jag sonar, och det gör säkert alla som fick bära skulden som barn. Skuldfällor är ju väldig ologiska oftast. Kanske är det livslångt, det blir en del av personligheten, allt kan inte lagas, det är inlärd. Kanske finns det numera ursäkter för att jag fastnar.

Gosh, Jag glömde att jag var perfekt. Alldeles per fekt ionist.

Jag glömde att det är dödstråkigt med den som tar skulden, en får göra nästan vad som helst utan att få en utskällning. Simpelthen med en som bara tar och tar, så att alla andra släppa dåligt samvete. Dödstrist är det, icke sant. Det finns ingen fart i det, dödstrist. I väntan på godot, vem det var, ja det är en dödstrist bok. Tristesse av inbillad hög klass, egentligen är den bara urtråkig.

det är inte bara alla andra det är fel på, jag vidmakthåller mina problem med skam och skuld, jag ser på skuldfällan, jag har hamnat i evig skuld, och försöker lösa dem med skuld eller känna skuld, vill det säga. Det blir motsats, jag tror jag äger allas problem, det blir motsats, men gynnar inte totalen, i den tillåter jag ansvarslösheten nära. Det blir inte bra för dem det häller.