har jag förstått den långa vägen mellan förnuft och känslor, förnuftet säger, det är inte jag, men känslorna säger, det var jag som gjorde det, allting är mitt fel. Och det ska ska jag få
lida för, alla mina dagar? Det är hårt straff jag sonar, och det gör säkert alla som fick bära skulden som barn. Skuldfällor är ju väldig ologiska oftast. Kanske är det livslångt, det blir en del av
personligheten, allt kan inte lagas, det är inlärd. Kanske finns det numera ursäkter för att jag fastnar.
Gosh, Jag glömde att jag var perfekt. Alldeles per fekt ionist.
Jag glömde att det är dödstråkigt
med den som tar skulden, en får göra nästan vad som helst utan att få en utskällning. Simpelthen med en som bara tar och tar, så att alla andra släppa dåligt samvete. Dödstrist är det, icke sant. Det finns
ingen fart i det, dödstrist. I väntan på godot, vem det var, ja det är en dödstrist bok. Tristesse av inbillad hög klass, egentligen är den bara urtråkig.