hämtning

Eller tacksamhet för att jag kommer ifrån en moralisk familj, högmoralen. Ja det är jag, och så klart har jag stora fördelar ifrån min egen familj, är det dags att plocka fram det. Hög moral och kultur av yppersta klass, båda bygdekultur, finkultur, sporter, och friluftsliv, böcker som rymde allt ifrån poesi till faktaböcker och oändlig med skönlittertur, man kunde då inte undvika att bli väl-bildad och det blev omöjligt att få en låg moral. Det var som pelare och självklart inte till att undivka. Det är hela fundamentet i kulturen jag kom ifrån, det bar säkert hela familjen uppe. Min mors poesi och intressen och min fars naturfoton, hans latinnamn och alla dessa lite löjliga familjedrag som gjorde oss sära, och lite konstiga och för mera eller för mindre. Detta hade vi gemensamt, fast vi inte sa det högt, det fanns alltid någon tillgång på kultur, och mina föräldrar har nog varit runt och frågat de frågor som är möjliga att ställa, de har nog varit överallt precis som jag och min bror, simpelthen överallt, det är snart bara Mars-männen, ja planten Mars kvar, att utfråga. Den lite ensamma rara familjen, överallt, omärkligt överallt, alla var lika nyfikna när de var friska, som flugor mot flugpapperet. Min far finns inte mera, men vi andra är fortsatt som flugor, inte bullrande men mera susande överallt. Omärkligt, vi har liksom bara varit där. Raringarna, lite gulligt, faktisk. Hade vi känd riktig samhåll, så hade vi varit en toppen-familj. Det var nog far hos oss, som var limmet i familjen, och visst saknar jag honom. Men jag försöker nog att förbise det. DÅ det blir för mycket för mig att känna på.

Jag har så hög moral att folk kan vickla mig runt lillfingret, jag har inte samvete till åt låta vara, det kan gränsa till dumsnällt, jag simpelthen förgår av de 90 mail jag dagligen bläddrar snällt igenom och facebocken som simpelthen snart tar död på mig, på grund av min egen artighet. Det draget har ju även hela min ursprungsfamilj, "Sæl och tro till Dovre faller". Grundmottot är så. En skall stå pall i sitt ansvar och aldrig svika sina uppdrag. Hederskultur, och på ett sätt skall vara glad att min potentiella storhet inte blev speglat, så jag börja tro att jag var mera än andra. Nej, för det var också grunden i min kultur, och jag tycker inte at jag inte är något mera värd än någon annan männsika. Värdet kan dessutom inte mätas. Alla har inte kommit ifrån bildade hem, det hela är bingolotter. En männsika kan aldrig mätas efter vilka sjukdommar hen har eller var på samhällsstegen en står. För det mänskliga värdet kan inte mätas, det kan bara bemötas.

Och fast jag inte fick någon storhetskänsla så är jag så tacksam för:

Att jag fick förstå, att alla var vi lika små.

Då min moster giftade sig, var min bror lite över tre år, och då de sång i kyrkan så försökte min bror överdöva dem med julsångar, på låven sitter nissen med sin julegröt, i ladan sitter tomten med sin julgröt, och det var mitt på sommaren, den är så gullig, så ska även jag göra om det är någon stället de sjunger, oavsett var, så skall jag minsanten överdöva dem med alla mina oasnständiga sångar, högt och hjärte-skärande och de skall minsanten förstå vem som är bossen i rummet, och ifrån och med NU gäller det!

är att säga att fast en inte behöver att visa förakt, så skall en inte släppa någon annan in på sitt liv, närmare än en vill, det gäller det privata livet, sitt hem och överallt där en färdas, och skilja mitt ifrån ditt. Att några hittar genvägar förbi ens integritet i dåligt syfte, får en ofta arbeta med efter. Men det går nog ofta att sätta upp nya staket, för vissa staket behöver man. Det gäller alla människor jorden runt, och vis är den som alltid bär den kunskapen med sig i möte med alla andra människor. Och möter deras integritet I möten oss människor imellan.