Eller tacksamhet för att jag kommer ifrån en moralisk familj, högmoralen. Ja det är jag, och så klart har jag stora fördelar ifrån min egen familj, är det dags att plocka fram det. Hög moral och kultur
av yppersta klass, båda bygdekultur, finkultur, sporter, och friluftsliv, böcker som rymde allt ifrån poesi till faktaböcker och oändlig med skönlittertur, man kunde då inte undvika att bli väl-bildad och det blev
omöjligt att få en låg moral. Det var som pelare och självklart inte till att undivka. Det är hela fundamentet i kulturen jag kom ifrån, det bar säkert hela familjen uppe. Min mors poesi och intressen och min fars naturfoton,
hans latinnamn och alla dessa lite löjliga familjedrag som gjorde oss sära, och lite konstiga och för mera eller för mindre. Detta hade vi gemensamt, fast vi inte sa det högt, det fanns alltid någon tillgång på kultur,
och mina föräldrar har nog varit runt och frågat de frågor som är möjliga att ställa, de har nog varit överallt precis som jag och min bror, simpelthen överallt, det är snart bara Mars-männen, ja planten
Mars kvar, att utfråga. Den lite ensamma rara familjen, överallt, omärkligt överallt, alla var lika nyfikna när de var friska, som flugor mot flugpapperet. Min far finns inte mera, men vi andra är fortsatt som flugor, inte bullrande
men mera susande överallt. Omärkligt, vi har liksom bara varit där. Raringarna, lite gulligt, faktisk. Hade vi känd riktig samhåll, så hade vi varit en toppen-familj. Det var nog far hos oss, som var limmet i familjen, och visst
saknar jag honom. Men jag försöker nog att förbise det. DÅ det blir för mycket för mig att känna på.
Jag har så hög moral att folk kan vickla mig runt lillfingret, jag har inte samvete till åt
låta vara, det kan gränsa till dumsnällt, jag simpelthen förgår av de 90 mail jag dagligen bläddrar snällt igenom och facebocken som simpelthen snart tar död på mig, på grund av min egen artighet. Det draget
har ju även hela min ursprungsfamilj, "Sæl och tro till Dovre faller". Grundmottot är så. En skall stå pall i sitt ansvar och aldrig svika sina uppdrag. Hederskultur, och på ett sätt skall vara glad att min potentiella
storhet inte blev speglat, så jag börja tro att jag var mera än andra. Nej, för det var också grunden i min kultur, och jag tycker inte at jag inte är något mera värd än någon annan männsika. Värdet
kan dessutom inte mätas. Alla har inte kommit ifrån bildade hem, det hela är bingolotter. En männsika kan aldrig mätas efter vilka sjukdommar hen har eller var på samhällsstegen en står. För det mänskliga
värdet kan inte mätas, det kan bara bemötas.
Och fast jag inte fick någon storhetskänsla så är jag så tacksam för:
Att jag fick förstå, att alla var vi lika små.