hur kan en komma på avväga?
Då jag var liten så ägde de en affär på morssidan, ja flera affärer, där solde de mjöl ur lådor med lite muslort i, men är det bättre att sälja
sterilt mjöl med bekämpningmedel och andra o-medel i? De kom och hämtade mjölken på rampor på farsgården, mjölk med naturligt fett i mjölkad för hand. Jag kommer väl ihåg det fast jag var vädlig
liten. Var det hemskt om det fanns några baktereier i den eller att den är kemisk fri ifrån allt annat än homoganiserad lättmjölk?
Då jag föll ur min familjsammanhang och stod i fara på att själv
hamna på livets avvägar, hittade jag fars böcker, från 10 års ålder satt jag och läste krigsberättelser innanfrå av dem som blev försökt utrotad och utränskad, böckerna hade ett värdeval
innan. Det var inget som berodde på perspektivet. Man utrotar ganska enkelt inga, jag inte en gång bara inga.
Grunden i ett samhälle eller de som bär upp det hela, tar vi för givna och ger det noll värde av den anlädning,
det är inte genialet nog, man ser inte längre vad som har värde, för inget är om en inte tar hand om grunden i samhället. Vi behöver däremot inte så många dr. phil, de är i grunden överflödiga,
och vi behöver inte så många teoretiker, men folk med beprövad livserfarenhet, och folk som pallar att ta grundarbetet och visar på att utan det finns inte ytterligare liv, och utan dessa överlever bara inga.
Så
är det även med moder jord, den bördiga jorden och alla råvaror som folk tog till sig som de ägde det, antorpocen, då gränsen kom för all ignorans för det som verkligen var viktig. ÄR vi då alltid dömda
till samma ödet, att det kommer en naturlig gräns för vår gränslöshet? Befolkningsväxten tar naturen hand om, epedemierna sitter bara och väntar. Vi är inte alls särskilt suvärana, annat än i det
otorligt korta perspektiv.
Jag förstod först detta året att jag har haft en kronisk sjukom, ja jag har alltså nästan alltid varit sjuk, jag är uppvuxen i och med ptsd, och bara inga har tagit hänsyn till att jag
har den, den är osynlig för blotta ögat, och därför behöver inga ta hänsyn till den. Jag är en typisk ja sägare, yes super-intressant, yes spännande, yes coolt, men allt för lite nej tyvärr det blir
för mycket för mig, den plingar in alldeles för sent om det nu plingar in alls. Alla vill gärna vara i begivenhetarnas centrum, också jag. Men om jag nu inte pallar trycket? Omställningen kommer att komma oavsett, om folk inte
frivilligt gör det kommer ett enormt krash, om folk vill, så kommer en mjukare övergång. Vad vill man med sitt liv? Vad vill jag med mitt? Hänga efter livet, som kör som ångvält med swish och swosh och blippar och
bloppar? Det är inte så lätt att veta vad en vill, men det går inte att leva över sin egen ekonomi, eller den naturliga gränsen för sin egen bärakraft. Den grensen är given om en vill verkligen leva. Men en vill
samtidg inte se på att folk förstör livsgrundlaget för oss alla, och mellan där måste var och en en hitta en balans.
Och jag har inte hittad den än. Men sedan jag har förmågan till att vara en livsnjutare
har jag börja leta efter den. En naturligare gräns.