måste jag beklaga mig. Jag har just skälld ut alla normännen på Facebook. Jag kan koka innuti men har alltid haft svårt att visa ilska, jag biter allting i mig. Och sedan när ilskan går över, så går
den fullständig över, jag glömmer att jag har varit arg och jag glömmer att folk var arga på mig, och har glömt det fullständig, och jag finns inte arg på dem längre. Därför förstår jag inte
långsurhet eller varför folk fortsatt är arga, alla kusiner på morssidan pluss makar och deras barn och säkert de kommande barnbarnen och deras barnbarnsbarn kommer till att lära att just jag var arg en gång i tiden. Det
tenderar till att folk straffar med iskall tysthet och jag förstår aldrig varför, sedan allt är bortglömt ifrån min sida och jag har starat på en ny frisk. Om de vet eller anade hur illa barndommen min var, så har
de en empatistörning, jag har aldrig gjort något av dem illa. Ja brukar vakta mig för att göra illa, verkligen. Och gör aldrig sådant medvetet. Att lära att förstå att många fungerar annorlunda än
jag, är väl mycket av det arbetet jag har kvar. Det var något som hette vendetta eller blodhämd förr i tiden, men allting som var förr i tiden, är också i samtiden, och ättefejder handlar all norrön litteratur
om, det bara jag som har gömt det sedan jag fungerar som en hund, som förlängts har glömt bort allt det negativa. Att vilja ha fejder, är så långt ifrån min natur.
När jag möter någon, så
slickar jag den nöjda i ansiktet, och sedan viftar jag glad med svansen.