var att det var jag som.... Alla som har vuxit upp på samma sätt känner den, det var jag som förorsakade olyckan, atombomben och tredje världskriget, det var jag som fick personen på dåligt humör, det var jag
som sa något fel, det var jag som tog äpplet, det var jag som glömde att slänga det ruttna äpplet, det var jag som sa något snätt, det var jag som inte kom i håg, det var jag som tog fel, det var jag som trodde jag
var något mera, mindre eller för lagom, det var bara jag som var orsaken till katastrofen, det var bara jag som inte satt länge nog, vaknade precis när jag skulle, det var jag som sa nej till allting, det var jag som var sur, det var jag
som hade glömt att köpa mjölken, det var jag som var dum fel eller vad som helst, det var jag som borde ha gjort det, det var jag som var allting eller ingen ting, det var jag som stod i vägen, jag som behövdes just nu, det var jag
som skulle ringd, det var jag som gick fel, satt fel eller stod fel, det var jag som var i vägen, borde ha gått i tid, det var jag som skulle be om ursäkt, det var jag som gjorde att solen fömörkades. En blir extremt nervös av
det, väldig påpasslig, överförisktig, och en börjar undra om det var så det var. En börjar tvivla på sig själv, en börjar att be om ursäkt i otid, en börjar vakta sina ord, en slutar sova trygt,
en börja kolla runt sig, en börjar tappa överskottet, en börjar inte orka andra folk, en slutar att vara självsäker. Försåvitt så kan en inte veta vad som gör vad, sedan det mesta är kaotisk, en kan
inte veta riktig vad som hände, då mycket följer på eländet, en börjar få minnesluckor, och vet inte längre var en var, vad som hände, sedan ingen verkar bry sig, om vad som verkligen händer, hände
eller skall hända, en börjar försöka överleva, en försöker komma bort, men kommer aldrig långt nog bort, sedan det finns en magnet, som en inte vet varför finns, en tappar ett överblick och börjar svamla
runt i en soppa, och sedan börjar man långsamt att försöka ta tillbaka det glömda och gömda. En börjar leta efter plattformen och en börjar att bli sträng när det gäller lögnar eller verklighet,
och en börjar bli arg när någon inte sköter sig. En försöker minnas, det som inte går att minnas, och en börjar rikta uppmärksamheten på fenomenet.
Aldrig kan en bli helt hel igen och en behöver
mera än många goda vänner.
Det viktigaste är att de är solida, och inte behöver vara oärliga.
En behöver utrymme andrum och oaser.
Och en behöver inte folk som förstör miljön
runt sig.