jag har tyckt om uppfostrarrollan, inte för att vara hård, men för att jag tycker om det, ja visst har jag brister i rollen, men jag tycker om den, för att det handlar om att leda folk åt ett bra håll.
Man har
ju något i sig som tycker något är bra eller långt sämre, och jag hade gärna tagit rollen på ny, sedan det måste ligga ursprunglingen till naturen. Och även behovet för att vara rettfärdig, det betyder
inte att det blir perfekt eller per fekt, men det ligger i mig, behovet för att guida och vägleda.
Nu har jag förstått att jag kan vara bestämd. Och det är säkert bara en sida av personligheten. Som bara är
där och som får lust till att hålla dumma pojkar och oskickliga töser i öronen, ett tag.
Har ni förresten hört om han som måtte spela gitarr? För att hans far var streng! Haha-ahah.