varit en pysslare, jag kan hålla på med mina egna sysslor tills jag har fått så nog att jag nästan spyr av det. Jag har pysslat och sysslat själv, gjort korsord och ritat sjungit och gjort allt som det går att
göra med sina händer hemma, och sedan läst och pysslat och läst och pysslat med allting alltid. Ensam och samman med kusinen och sedan då vi inte gjorde det samman längre, så gjorde jag det själv, och sedan med Danske-dorthe
och sedan musik och kör och Vestlands-gro, och sedan själv och sedan lite här och lite där och ensam och lite socialt, och sedan blev det bloggen, och sedan har jag hängd fast här, och fortsätter mina introverta grejer med
musik och ord och ord och musik, och sedan sång och lite här och där och just nu här. Men jag fattar nog inte att jag inte pysslar själv, här, och tror som vanligt att jag sitter själv och pysslar och sedan tror jag att
jag sitter ensamt själv och har inte förmågan till att förstå att världen är större än som så. Man har bara vissa förmågor, och kan inte alls förstå, att världen är större
än den var och att pysslandet är annorlunda än det var. Jag har kvar mycket av pysslandet, då min mor och far har varit duktig på att spara, och förvara något av det, utan IKEA.
Och by the way, tycker jag att Vestlandet
är det vackraste i Norge, inget kan mäta sig mot dialekterna där, djupa fjordar fjäll och dalar, det är så maffigt, att precis som pysslandet och den stora världen, så går det inte att fatta att det finns ting
som är så stort, och så vackert. Det är en resa värd och det är ett liv värd, och det går inte att bära kvar i huvudet hur vackert det är.
Lofoten? Där har jag inte varit än, men Vestlands-dialekten
kan de aldrig mäta sig med, eller mot, det är som musik med poesi, eller glasmålerier, bara att buga för.