hämtning

snackar om att göra bort sig, jag vaknade och visste inte vem jag var och inte var jag var.

Det hela är inte så roligt.

Jag har fått brev ifrån mitt fadderbarn i Etiopien. På ca fyra år har han vuxit från barn till ungefär vuxen, Alaye heter han och börjar bli stor. Det är via Plan, de gynnar hela landsbyn och världen är större än jag, fast nu inbillar jag mig att jag fyller hela världen med mina misstag. 

Att göra bort sig är ingen höjdare.

Jag blir alltför spontan på mitt sämsta.

Jag kan inte minnas att ha haft denna sjukdommen förut, det är som en vandring i gamla irrgångar

gott vuxen, skälla på andra är också ett öde.

Det känns som jag förlorade hela mitt liv som barn, och sorgen måste en gång komma ikapp, jag förlorade decennier och höll på att förgå.

Det är inte stormaktsdagar att skälla på andra, det är som en pudel ungefär, och inte särskilt mera. Decennier blev borta, men sedan det är obekräftad så kommer aldrig sorgen riktig i kapp, decennier av bortfall av att utrycka sig, det kan aldrig bli riktig stort. 

Det känns som att ha bott på havets botten där bara inga når ner, och ett evig mörker slukar alla rörelser. Der känns så faktisk, fast det är nog en del av livet med att ligga lågt i mörkret, bara inga kan synas jämnt, utan att bli störande.

Det var nog inte meningen det häller.