gott vuxen, skälla på andra är också ett öde.
Det känns som jag förlorade hela mitt liv som barn, och sorgen måste en gång komma ikapp, jag förlorade decennier och höll på att förgå.
Det är inte stormaktsdagar att skälla på andra, det är som en pudel ungefär, och inte särskilt mera. Decennier blev borta, men sedan det är obekräftad så kommer aldrig sorgen riktig i kapp, decennier av bortfall
av att utrycka sig, det kan aldrig bli riktig stort.
Det känns som att ha bott på havets botten där bara inga når ner, och ett evig mörker slukar alla rörelser. Der känns så faktisk, fast det är
nog en del av livet med att ligga lågt i mörkret, bara inga kan synas jämnt, utan att bli störande.
Det var nog inte meningen det häller.