Beundran är en stor känsla, som man inte kastar bort varje sekund på någon, troligen. Från en gammal vis bok har vi, att det du gjør för en av mina minsta, det gör du mot mig, det har en vacker klang, varje
minsta kräk förtjänar försiktigheten, och att inte dömma och att hjälpa de svagaste i samhället, de som saknar skydd, bostad, är funktiosnhindrade, fångna och hjälplösa. Budskapet klinger så vackert,
men klangen bottnar i en tyngd, och har blivit till ett ledmotiv, sedan man inte kan skåda hundarna på håren. Jag har färdas i olika miljön, och det finns en spärr mellan männsikor t.ex utifrån bakgrund och en delar
inte varandras miljö. Det är en förlust, och en insnävring av sin livsförsel. En stelnar in sin egen miljö som en inte lämnar. Färdas en i olika miljön får livet en brädd, och jag beundrar folk som inte
indelar andra i fack som: omspännande spännade värdelös värdig intressant och ointressant, för att de inte har förstått att livet är något större än som så.
Jag kommer häller inte
till ha någon större glädje av dem, som tycker de var långt större än mig. Och jag glädjas inte åt om någon skulle misstolka verkligheten och känna sig mindre än mig.
Det var alldeles
helt i onödan.