uppåt.
Jasså den intereagerar med den, men inte med mig? Jasså var inte den i min grupp förra veckan? Jasså den vill inte ha mig som vän. Att stirra uppåt på det en inte har, i stället för
att stirra horisontalt och på dem som står bredvid, är en dreneranden hobby och talar om att nu är självförtroende lågt. Och att börja stoppar rymlingar tillbaka till facegruppgruppen min som vore den en anstalt.
Att själv bedöma vem jag är och var, har inte tagit mig särskilt långt, enligt mina gamla bedömningar kunne jag inte sjunga bra nog, inte rita bra nog, inte skriva bra nog, när jag läser vad jag tidigare har skrivit,
gräms jag, och när någon rymmer, tror jag inte de vill göra det frivilligt, och ”storsinnad” stoppas dem tillbaka i den ofrivilliga anstalten. Storhet? Nejdå mera dåligt självförtroende osäkerhet
och förvåning. Vill de inte dela bord med mig? Ännu har jag inte fattat att alla inte vill sitta vid samma bord och inte en gång mitt. Alla tycker inte om att sitta där, och det kallas att surkla uppåt.
När någon
ger beröm, så ser jag lite skeptisk på det, det kallas självtvivel och när någon natulig står bredvid, något som är en bekräftelse, tänker jag: konstigt.
Det är ju en fel inställning
och fast den är mänsklig, är den ingen merit. Det är mera lite smålig och intolerant, icke accepterande, slitsamt och ofruktbart, lönnlöst, hopplöst och det som driver jorden åt fel håll, ett statusklättrande
utan mål och utan någon större mening.