det nästan inte finns någon information om. Det utlösades av ett chock i 2017, jag hade ingen aning och inget sätt att skydda mig, och jag visste inte hur illa de gamla truaman och uppfostran hade påverkat och hur det kändes.
Och sedan är det inte ett kognitivt problem, det verkar vara känslomässiga blockeringar och ett ständig påslag av stresshormoner som spinner hejvillt runt, med gamla nergrävna minnen i kroppen och gamla tillbakahållna rekationer.
Det är inte roligt efter två år, och jag börjar bli arg. Har man utsatt någon säger man antingen ursäkta annars får man ta konsekverena av det man gjorde, för dem skall inte jag behöva drassa runt på,
det är faktisk inte jag som gjorde det, och detta är också en fråga om ärlighet och att inte sprida fel information vidare, tjäna på det och uppretthålla en falsk och fel bild av det som hände. Livet är
så att den som gör något mot någon, får ta konsekvnesrna. Det är det var ett rättsystem för, och det finns ingen andledning till att inte använda det.
Det är så enkelt att be om ursäkt
och det gör så otrolig stor skillnad. Det finns en stor grupp av männsikor som har dessa erfarenheter, en stor grupp männsikor som har upplevd krig och utrotning i sina länder nära, det är omöjlig att hantera det utan
att blockera för intrycken där och då, men sedan får man ta dem, om man orkar och omgivningen tillåter en det. Det handlar bara om ett återhämtande. Om accept. Och alltmän skick och bruk.