hämtning

så var jag utåtriktad, glad och mittpunkt med en självklar plats, och det är just det jag har blivit rädd, det skall mycket till att tysta ett utåtriktad barn helt, det ska mycken våld till, man gör det aldrig frivillig häller, lämnar sin natur, det var nästan helt utplåning. Jag har ju minnesbilder, men inte kontakt med dem, och sedan har jag levd med rädslan för att sticka fram, det är lite hemsk, sedan det är min natur det också, det är bara fragmenterade minnen, de verkar vara lagrad på olika ställen och olika sätt, jag har svårt med att känna släktskap med dem och den jag var, och det är sorgligt att ingen stod upp för mig, min far var den jag tyckte verkligen svek, men jag hade också behövd de andra i släkten för att klara mig.

Det finns så många sätt att tysta andra, men det har gått mig till huvudet att inte låta människor stå ute för vind och våg, jag tycker inte det är någon stor människa om en struntar i andra. Jag misgillar verkligen att man kan överge folk, ge sig på skyddslösa, men jag kan inte klara hela uppgiften ensam, den är oöverkomlig. Jag har känd släktskap med lilla Ninni i Mumindalen, och min fars titlar på böckerna hade också sitt språk som Katarina Bloms förlorade heder, på svenskan, det finns många sätt att ifrån en värdigheten, men jag kommer inte ihåg om jag läste boken.

Fortfarande har jag en tendens till att sticka fram, men då brukar benen att stelna då, det är en så extrem reaktion på inget, sedan alla vill vara på scenen, så blir den fullständig upp och nervänd. Det har verkligen blivit som till en kronisk fobi, för jag är inte rädd om jag inte kommer i fokus. Det är helt absurd, som ett regim, jag har anpassad mig till det, mina 0,3 x 0,5 kvadratmeter.

Min fruktansvärda humor har överlevd, eller det vill säga att jag har plockat den fram igen, den har börjat se komiken i det mesta. Och skulle det finnas någon farbror att dra sina skämt med där, så kan jag glömma alla mina problem, gamla farbröder kan vara riktig roliga.

Moralen är att man skall svika någon och låta dem gå till hundarna. Det är bara inga som förtjänade det ödet. Man bryr sig om alla, fast de inte glittrar utanpå, för man kan inte se deras själ utanpå. Man får inte sortera bort folk som nollor, då den som sa DET han va det.

Sedan har jag använd den samma förmågan till att stå upp för naturen. Mitt engasjemang var kanske inte medfödd, jag har identifierad mig med naturen, tror jag, där den tyst och utan större motstånd låter människor skända den, utan att kunna försvara sig.

Okänsligt som vore den inget värd, ger de sig på den, utan den minsta tvivel? Och utan att se allt liv de skördar? De måste vara både blinda och döva för att inte förgås av sitt eget samvete.

Jag har stora problem med att fatta okänslighetens språk.

gör media ett övergrepp på en sovande befolkning, de har trots allt tillgång från media från olika mediebolag och är utbildade journalister, lite mera än vanligt om samhället måste de kunna, men i stället för att skicka ordentlig information som de är utbildade till, skickar de skvaller, husmor- och husfarporr, de lyfter på dynan, och gräver in i kändisar privatliv, det är otroligt lågt, och gör befolkningen i stället förståndshandicappade, de har inte fått någon information, så att de kan förstå samhället. Eller de låter folk som ljuger öppet passera, utan att informera befolkningen om att det är rena lögnar, är inte det ganske imponerande i ett kunskapssamhälle? Ja det är det.

Tyvärr så behöver inte häller politiker att förstå verkligheten, vi kan bara se på viktiga politiker i Europa, som Greta försöker att uppfostra, sannorligen så här de kommit fram via olika klubbar.

Detta gäller inte alla politiker, för några tar själva politiken på allvar, men vem i media informerar om det, och hur i all världen skall folk som inte som har fått med sig förståelsen tidig i sina kunna orientera sig.

Livet är ingen fest, det är egentligen ganska hårda villkor, och en inte göra vardagar om till partaj. Det är stort sätt allvar som en kan släppa undan bara i festliga lag och inte motsatt.

Om bara inga, och nästan alla andra bara struntar i vad som är äkta och vad som är falskt, hur i världen skall båten komma fram då, om jorden var Titanic, och det är inte så olika färder, en måste känna kartan och vara pålitliga och delvis styra båten säker för skär och drivande is.

Just då, är inte kändisarnas privatliv någon kunskap, det blir ointressant och lite äckligt.

Självklart är det så, det är så självklart, att en måste vara ganska trubbig och avtrubbade för att inte fånga upp det.

Och att ignorera det, gynnar då bara den inbillade stoltheten.

Det finns nästan ingen tid i historian som har haft så mångs öpnna platsar för hjältar. Men behöver  inte göra all världen för att gå över i historian, som dem som valde att ta rätt i sidan i rätt tid och på rätt ställe, den finns så många lediga platser för dem i media, i kulturen som politiker, som äldsjäl och vanlig medborgare, den skillnaden dessa personer gör kan bli till en cliffhanger mellan: to be or not to be. En behöver inte en gång vara rik, se jättesnygg ut eller ha en lång meriterad karriär. En behöver bara ta plats för att göra en insats för det bättre.