så var jag utåtriktad, glad och mittpunkt med en självklar plats, och det är just det jag har blivit rädd, det skall mycket till att tysta ett utåtriktad barn helt, det ska mycken våld till, man gör det aldrig
frivillig häller, lämnar sin natur, det var nästan helt utplåning. Jag har ju minnesbilder, men inte kontakt med dem, och sedan har jag levd med rädslan för att sticka fram, det är lite hemsk, sedan det är min natur
det också, det är bara fragmenterade minnen, de verkar vara lagrad på olika ställen och olika sätt, jag har svårt med att känna släktskap med dem och den jag var, och det är sorgligt att ingen stod upp för
mig, min far var den jag tyckte verkligen svek, men jag hade också behövd de andra i släkten för att klara mig.
Det finns så många sätt att tysta andra, men det har gått mig till huvudet att inte låta
människor stå ute för vind och våg, jag tycker inte det är någon stor människa om en struntar i andra. Jag misgillar verkligen att man kan överge folk, ge sig på skyddslösa, men jag kan inte klara hela
uppgiften ensam, den är oöverkomlig. Jag har känd släktskap med lilla Ninni i Mumindalen, och min fars titlar på böckerna hade också sitt språk som Katarina Bloms förlorade heder, på svenskan, det finns
många sätt att ifrån en värdigheten, men jag kommer inte ihåg om jag läste boken.
Fortfarande har jag en tendens till att sticka fram, men då brukar benen att stelna då, det är en så extrem reaktion
på inget, sedan alla vill vara på scenen, så blir den fullständig upp och nervänd. Det har verkligen blivit som till en kronisk fobi, för jag är inte rädd om jag inte kommer i fokus. Det är helt absurd, som ett
regim, jag har anpassad mig till det, mina 0,3 x 0,5 kvadratmeter.
Min fruktansvärda humor har överlevd, eller det vill säga att jag har plockat den fram igen, den har börjat se komiken i det mesta. Och skulle det finnas någon
farbror att dra sina skämt med där, så kan jag glömma alla mina problem, gamla farbröder kan vara riktig roliga.
Moralen är att man skall svika någon och låta dem gå till hundarna. Det är bara inga
som förtjänade det ödet. Man bryr sig om alla, fast de inte glittrar utanpå, för man kan inte se deras själ utanpå. Man får inte sortera bort folk som nollor, då den som sa DET han va det.
Sedan har jag
använd den samma förmågan till att stå upp för naturen. Mitt engasjemang var kanske inte medfödd, jag har identifierad mig med naturen, tror jag, där den tyst och utan större motstånd låter människor
skända den, utan att kunna försvara sig.
Okänsligt som vore den inget värd, ger de sig på den, utan den minsta tvivel? Och utan att se allt liv de skördar? De måste vara både blinda och döva för att
inte förgås av sitt eget samvete.
Jag har stora problem med att fatta okänslighetens språk.