hämtning

på jorden.

Det är strax två år jag senast flög, det var i semptember 2017, och under åren innan flög vi eller jag mycket, fast jag prioriterade tåget. Människan strävar uppåt och uppåt, vill vara högst uppe, härska och inte tappa kontrollen, eller måtte känna på sin egen litenhet och känna sig som vind för våg. Uppe i flygen känner man sig otroligt nog säker, suverärn och o-sårlig.

För mig slog atombomban ner i 2017, och jag klarar ännu inte att få det in i min verklighet, det är fortfarande som schockvågar, och ingenting stämmer överens eller passar in längre, i min förra verklighet.

Fortfarande äger jag en lägenhet i ståtliga Solna, de två fina hundarna mina och en röd fin bil med soltak, inget av det har jag sätt spår av på två år, och jag kan kan alldeles inte fatta vad som hände. 

Jag har inte känd mig osårbar, säker eller suverän sen dess, men jag kan inte skylda att det är för att jag inte flyger mera, fast logisk deduktivt eller var det induktivt, kunde det nog ha varit så.

När jag åker nu, så har världen blivit jättestor, komforten som bil och flyg gör, ger en känsla av att världen är pytteliten och att det tar en timme i vår makt att hålla koll över den, och bestämma med vår gps, avstånden och diametern, närhet och avstånd, millimeter och kilometer, allt detta behärskade vi ett par sekund av jordens historia, men då vi vaknade förstod vi att det hela bara var en mardröm, för det var inte meningen att vi skulle ha den makten. Och att vi skulle få förstöra jorden med den. 

Detta känns häller inte verklig, och kanske när jag vaknar upp i morgon så vaknar jag upp till en oförstörd jord och liv, och det hela var bara en lång lång och ond mardröm.

Per Anders Fågelströms Trolldalen, som de skall göra om till sjöstaden Henriiiksdalberget, med fint I, som i Liidiiingö, och i dag var det en svampexpert och en mossexpert med, det är en pågående tragedie, som utspelar sig för öppen ridå, och med alla som deltagare och publik, där folk agerar som de bara var publik, och fast scenen som är öppen, låter de tragedien utspela sig, mitt i sjätte massutrotningen, skall de ha genomfart ca 5 gångar flera bilar än i dag, och det skall det skall bli den nya byggbooomen, Sveavägen In, med gym säkert med fjordutsikt!

Tror de ja, men vi har snart kommit till sista akt i tragedien då allt raknar, 5 gångar så många gångar bilar? det är löljilgt, men de hinner kanske runinera hela området i sista akten. Punkten slut för området och mänskligheten i Stockholm, den tragedin, slutar där.

Jag klarar inte att lära in nytt, det är min lilla tragdie. Bodelning, lagar, musik, skrivande, allt jag gör spriker åt olika håll, och det finns inte knaggar mera att hänga upp kunskapen i, den spriker som norska staur, för i tiden, jag klarar inte att lära in nästan någon nya svensk namn, på något som jag har lärt på norskan, och där det svenksa namnet inte ger mig någon logik, inte latinnamnet häller, för på min grundutbildning, så tog man lätt på det, allt för lätt. Jag rör runt i namnen och trodde att det hätte lön i stället för lönn, och att det heter grovtika, i stället för grovticka, snackar om att vara dum! Och i min egen lilla tragedie, virrar jag runt och runt på min egen scnen, och försöker dölja den för andra. Jag gillar inte tragdier, inte mina egna en gång, och inte för öppen scen.

Aprorpå, så pågår det fortsatt glädjer i ett något mindre perspektiv, barn föds och det är en stor glädje varje gång, och kusinen får barnbarn, långsamt förstod jag att hon hade sörjat ferdig mig för decennier sedan, och jag fick ta sorgen i detta milleniet, och vi kommer kanske aldrig komma i fas igen, hon är före mig i allting, och båda drömde om karriär en gång i tiden. Men glädjen hennes kan jag förstå.

Barn är livets stora glädje och därför sloss en för vårt vidare liv på jorden, där gamla gubbar och gummor i ledande positioner måste vika, om det skall bli någon fortsättning, och om vi fortsatt skall ha glädje av barnen som föds. Men då måste vi ge dem platsen, utrymmet, ren luft, rena hav, skogar för liv, ren jord, och frisk mat på våra bord. Tänk att där har vi den aller största tragedien av dem alla, pågående och för öppen scen. Vi försöker förstöra jorden för våre efterkommare, och i slutändan av tragedin, som är den allra allra största mänskliga tragedin, någon sinne, måste alla fälla en tår, alla som egentligen inte ville blockera för framtiden i samtiden.