på jorden.
Det är strax två år jag senast flög, det var i semptember 2017, och under åren innan flög vi eller jag mycket, fast jag prioriterade tåget. Människan strävar uppåt och uppåt,
vill vara högst uppe, härska och inte tappa kontrollen, eller måtte känna på sin egen litenhet och känna sig som vind för våg. Uppe i flygen känner man sig otroligt nog säker, suverärn och o-sårlig.
För mig slog atombomban ner i 2017, och jag klarar ännu inte att få det in i min verklighet, det är fortfarande som schockvågar, och ingenting stämmer överens eller passar in längre, i min förra verklighet.
Fortfarande äger jag en lägenhet i ståtliga Solna, de två fina hundarna mina och en röd fin bil med soltak, inget av det har jag sätt spår av på två år, och jag kan kan alldeles inte fatta vad som
hände.
Jag har inte känd mig osårbar, säker eller suverän sen dess, men jag kan inte skylda att det är för att jag inte flyger mera, fast logisk deduktivt eller var det induktivt, kunde det nog ha varit så.
När jag åker nu, så har världen blivit jättestor, komforten som bil och flyg gör, ger en känsla av att världen är pytteliten och att det tar en timme i vår makt att hålla koll över den, och
bestämma med vår gps, avstånden och diametern, närhet och avstånd, millimeter och kilometer, allt detta behärskade vi ett par sekund av jordens historia, men då vi vaknade förstod vi att det hela bara var en mardröm,
för det var inte meningen att vi skulle ha den makten. Och att vi skulle få förstöra jorden med den.
Detta känns häller inte verklig, och kanske när jag vaknar upp i morgon så vaknar jag upp till en oförstörd
jord och liv, och det hela var bara en lång lång och ond mardröm.