hämtning

är inte längre vem jag är men vad jag står.

Okej då, halva delen godkänt och halva delen underkänt, den kommande karriären som grön biolog ser tunn ut, egentligen har jag inte någon karriärmöjlighet i biologi, och jag kan inte prioritera, och är därmed en atypisk karriärist. Jag har en bra förståelse av sakerna, av miljöproblematiken, av omvärldenen, men jag har inte karriärkompetens, jag har bara jobbat ideellt med biologin. Egentlig är jag trots all utbildning på skratch. I biologi går jag ett grundkurs + det som kunde gitt ingång till Mastern, men som på grund av R-studio, inte har blivit det, jag är nybörjare i styrelsen till Anbo, jag kan ju inte driva praktik som anhörigterapeut när jag är i vården pga av posttraumatisk stress, jag är nybörjare i sången, jag är ännu i A-kursen i retorik pga slutuppgiften; vad som saknas? stöd så klart, bara inga klar sig i dessa miljön utan lierade, och jag är allt för hänsynsfull till att försöka, jag har alltid stått själv, men om jag skall vidare går det inte. Personkemi och goodwill, i dessa miljön, är typ främmadeord, jag brukar inte framhäva mig själv, jag kan det inte, jag vet inte hur folk gör det.

I dag var det ett filmteam som filmade invigningen av deras nya bibliotek, nu såg jag dem här på stationen, vissa folk korsar en bara en gång, många inga gångar, vissa korsar man flera, men bara vissa korsningar blir till möten, som blir varaktiga och människor som blir närmare eller fjärmare, för alltid, mycket är tillfälligt, är det inte?

Apropå kursen, grunden och grundkurs i de svensks namnen, samt de latinska på växter och djur, så är jag inte riktig en djupdykare, jag är lite mera en som gillar att surfa, än att djupdyka och kolla under stenarna. 

Frågan är alltså, var står jag? Och står jag fortfarande. Och vart går vägen framöver?

Det har ännu inte runnit över av intressenter i webblådan, varje dag så kollar jag breven jag har fått där, men så långt har de inte fått mig på Kroken, äh, jag bara försökte att skämta lite.

många folk som tar sig på blodigt allvar i alla dessa miljön och kräver att alla andra gör det med. De har ingen självdistans och hade aldrig vågat att skratta åt sig själv.

Troligen är det flera män än kvinnor, men där finns det även en gräns för när de själva upphöjer sig till helaga, så att de vill att en skall buga till deras ord, hatt, peruk, affisch eller staty. Tänk att måste buga för tramsen trumps gula peruk, som plötsligt står på alla affischer i hels världen, annars avrättas du direkt. Det är inte farligt med en liten självdistans, eller att vara mänsklig. Det är farligare när du själv har upphöjd dig en sprickfri eller prickfri fasad, och sedan förväntar en att alla skall se uppåt till dem; jag har aldrig klarat det med någon, jag klarar inte att beundra någon som är beroende av det, men jag beundrar dem som är sig själva och vågar att visa det, och dem som är tuffa nog till att våga stå öppet upp för åsikter i viktiga saksfrågor.

Alf Prøysen var en högst intelligent person, som skrev enkelt om de svåraste frågorna i livet. Teskedgumman är den i sin omgivning, som blir liten eller gjord liten, och vad annat kan en göra än att försöka bevara humöret? Folk utan självdistans kan vara, men behöver inte vara, ganska farliga för andra. Det är omöjlig att se upp till någon som redan ser upp till dig själva:

Högt hängde de och sura var dom! Vem orkar låta sig impas?