många folk som tar sig på blodigt allvar i alla dessa miljön och kräver att alla andra gör det med. De har ingen självdistans och hade aldrig vågat att skratta åt sig själv.
Troligen är det
flera män än kvinnor, men där finns det även en gräns för när de själva upphöjer sig till helaga, så att de vill att en skall buga till deras ord, hatt, peruk, affisch eller staty. Tänk att måste
buga för tramsen trumps gula peruk, som plötsligt står på alla affischer i hels världen, annars avrättas du direkt. Det är inte farligt med en liten självdistans, eller att vara mänsklig. Det är farligare
när du själv har upphöjd dig en sprickfri eller prickfri fasad, och sedan förväntar en att alla skall se uppåt till dem; jag har aldrig klarat det med någon, jag klarar inte att beundra någon som är beroende
av det, men jag beundrar dem som är sig själva och vågar att visa det, och dem som är tuffa nog till att våga stå öppet upp för åsikter i viktiga saksfrågor.
Alf Prøysen var en högst
intelligent person, som skrev enkelt om de svåraste frågorna i livet. Teskedgumman är den i sin omgivning, som blir liten eller gjord liten, och vad annat kan en göra än att försöka bevara humöret? Folk utan självdistans
kan vara, men behöver inte vara, ganska farliga för andra. Det är omöjlig att se upp till någon som redan ser upp till dig själva:
Högt hängde de och sura var dom! Vem orkar låta sig impas?