anhörigföreningen som jag är en del av, och jag schockas i grunden av historier om hur vissa i vården, med maktbehov, kan förstöra enskildas liv, det är långt vanligare än vi gillar att tro, farlig medicinering
och lämfeldig behandling med elschockar kan ruiners tidigare fungerande människors liv. Vem är sjuk och vem är frisk? Det finns ett spekter av diagnoser, där de i den ena endan aldrig får diagnoser, för att de är okänsliga
och utsätter andra.
Alla giller inte termer som ondska, man kan tänka att det bara är reptilhjärnan, och därmed finns det inget centrum, men om en är upptagen av rättvisefrågor, så måste en förhålla
sig till att något är rätt eller orätt.
Jag tror jag var för ung då börja läsa om gasskamrar och utrotelse, säkert före 10 års ålder, och skulle förhålla sig till något
så ogreppbart, om tortyr och avrättningar, och sedan har jag chockeras av Jugoslavien, barnpsykiatrikern, och där de börja gå på sina grannar, och rätt och slätt med mördande, om Rwanda, och den fula Henrik den
8 blir bara som ett exempel.
Mobbningen, att ge sig på en i flock, där blir det lättare att greppa orätten eller ondskan eller vad man vill kalla det, en grav okänslighet mot andra eller vissa andra.
Våld, var
är det egentligen, är det bara instinkt, eller är det ont eller orätt, att strategisk planera någons sorti, och samtidig skuldbelägga personen, och det finns så mycken litteratur, de store erövrare kom i historieböckerna
för sina tokt, där att mörda var vägen.
Det blir en typ av maktkamp, där de som föraktar någon, vill gärna vara normen de med, och självklart gäller det även de som stigmatiseras, vem vill vara
fel?
Jag blir chockad när jag hör vissa historier, men förstär att det försiggår så mycket under ytan, som de flesta inte ser. Rättvisesinne är troligen en medfödd förmåga, som troligen
innehålller en stor grad av empati, att man vill försöka balansera orätt mot rätt, och skaffa sig en känsla för något övergår i övergrepp och orätt. Ondska? Det är väl inget orimligt
begrepp, på cynism och kyligt beräknande, men vem skall döma i det, om alla framställer sig som offer.
Det är inte alls lätt att skapa fungerande samhällen, men det jag missade då jag läste om avrättningar
och tortyr och skenavrättningar och hängningar, i min fars litteratur om de olika krigar och kampar, var kanske att storparten av människor måste ha mänskligheten i sig, fast jag har även undrat i all liktgiltigheten för
miljöfrågorna.
Troligen så finns det flera sidor latenta i människorna, fördi människor är begränsade intill de får vissa insikter. Jag har försökt att förstå hur människorna
i stort fungerar och måste medge att jag kommer till kort.
Det är obekvämt att förstå för mycket, för då fölorar man så väldig många illusioner.
Och det övergår
i ett djupare engagemang, som vissa aldrig vill förstå, för att de aldrig behöver att se vad som sker under ytan i samhället.