och obeslutsam.
Det är också ett drag. Vi måste på en nivå, tillbaka till att inte använda upp någon resurs och inte släppa ut något förorenade, och teknik kan bara användas för
att nå dit.
Men om skulle nå dit, så är vi för många folk, det var kanske 1 milard jorden rymmer utan förstöra den. Dess smidigare omställning dess flera kan överleva.
Det kommer till att
vara de som klarar ren självförsörjning och sjölbergning, via sitt närområde, som har någon chans.
Så varför flyttar jag inte till någon ekoby.
Det är för att jag är den jag
är, och har även njutit gott ett tag av den friheten, detta konstruerade samhället rymmer, jag gillar att intereagera fritt, ha en funktion och göra en skillnad i de sammanhang jag är i. Jag har ångest för att låsas
i miljön som har hierarki, band, tvång, nya konstruktioner eller liknande.
Och mycket till bonde är jag inte, av allt jag odlade i år blev det till intet.
Obeslutsam, det är jag det, jag vet hur jag trivs och
vet vad jag behöver, men tar mig inte dit.
Jag tycker om möjligheten av att kunne åka fritt, men sedan.
Om jag vet så varför tar jag mig inte dit, det är svårt att gå för sin egen del, för
döttrarna kan jag få långt. Men då måste jag veta målet.
Jag velar, jag vinglar hit och dit, och tänker på hund eller praktik utomlands, och gör inget åt det.
Jag har inte varit duktig
på beslut, där kan man också ramla, för att man inte väljer sin egen inriktning.
Odlingar? Nej inte på detta sättet, självklart måste man skaffa sig mat, men jag är en dålig odlare. Jag
vill gärna kunna det. Egen omställning är jätteviktig, så varför drar jag mig inte ditåt?
Vi närmar oss en nergångstid, då själbergning blir ett måste. Och sedan vill jag inte dit?
Men vad vill jag då, praktik utomlands?
Jag velar, men om man velar för länge, så har tågen lämnat utan mig?
Jaha, obeslutsamhet är ingen dygd. Om en irrar länge nog på vägen, så
blir man vadå?
Virrig kanske.