Denna dikten hade jag då jag var ung, svårt med att fatta, då jag hade lärt att det var rätt att stå på sig i sakfrågor.
Det handlar nog om rättskaffenhet och att det är omöjlig att möta andra på det sättet.
Nu har jag hållit på med saksfrågor i flera år på Facebook, och till slut har jag blivit arg på dom, och budskapet blir, dummingar lyssna dummingar, det blir som ett ickebemötande och är motsatt roll av ett inlyssnande och respektfulla bemötande, som jag egentligen gillar.
Folk struntar i om det är rätt eller fel det jag skriver, de tycker nog det är rättskaffenhet.
Och det når inte folks hjärtan och inte förbi deras försvar.
Om jag ska trycka i dem budskapet, så når det inte fram, jag kan sitta själv och tycka de är jättedumma. Men där stannar det i en låsning, som bara jag far illa av.
Att göra sig beroende av andras respons ger ingen bra kommunikation.
Om en släpper band av förväntningar och lämnar krav på respons, sedan den kommer inte antingen jag tycker dom är domma eller inte, och skapar inte den närhet jag behöver.
Det är två seperata kommunikationssätt och jag måste själv lämna känslan av svek.
Dikten var svår att limma in just nu, så det här får duga, och ni får själva söka på nätet
https://nortabs.net/tab/5162/
Av Arnulf Øverland