sitter jag fast i ett stort inre landskap, som jag utvecklade som barn utan samspel med andra, och delvis omedvetet för mig själv, jag måtte skydda mig mot andra, och där ligger musiken lagrad och böckerna och livserfarenheter
och ihopkobblade på mitt sätt och som gör det svårare att gå vidare, antagligen är mycket av drömmarna kopplade till det, det är så introvert att det har saknat ord, för att gå vidare måste
jag alltså ha förstått att jag äger det, förhålla mig till det, och andra måste acceptera det utan att ville kräva inträde.
Det är bara mitt.