välstånden har gjort att ingen behöver samarbeta, all ideel insatser som drunknar i ett enormt flöde, mycket av det är om inga ting. Jag blir uppgiven av det, bara inga samlar upp folk, de måste åka hela vägen
till sin lilla församling isolerade ifrån de miljoner andra små föreningarna. Eller miljarder, så klart man inte kan gilla varandra då. Det som var den gången samhälle var ett, var att det var hårda lagar
och att exkluderande var döden, men det är döden i dag också, när en inte en gång blir exkluderad när man dör utan att komma fram till församlingen som har inträdesbiljetter så som t.ex kunskap.
Folk är folk, och allt är inte lika snyggt under luppen.
Det är väl bara att strunta i livet under luppen.