har så vackra namn, Ek och alm och kvist och gren och ström, det är som att sitta med sin matlåda mitt i naturen. Helt ensam med mackan med brunost och sin termos.
Namnen är som tagit ur en feel good roman, eken som
står vid strömmen och med fågelsång, Fuglesang? Han är nog inte just där.
Nobelmedaljer är på gång, varför låter jag mig retas av det varje år? De har ju gjort något de som får
den? Avundsjuk för att jag inte får den? Jag tror inte det. Men vem vet vad som bor i en. Orättvisan? Att det känns oapetitligt.
Troligen hänger mycket igen efter min fars regim, han mådde dåligt av för mycket,
han blev sjuk om vi åt på för fina restauranger, genast fick han föling av sin diabetes och som regel var det jag eller den som satt lika nära som jag, som fick köra i honom Cola.
För mycket eller överdådigt,
gränslöst för mycket?
Det är omöjlig i en var och finkänslig värld.
Det strider helt mot känslan av människovärdet som något gemensamt.