Ja jag börjar inse, det finns inga gemensanna grundantaganden, med samma utveckling. Vad gör jag åt min sida då, om alla tycker lika olika, jag är visst i ferd med att kapa banden, till allting, kanske sidan för de olika
tänkandes tankar får gå, och sedan sitter jag här med mina guldbarren, som jag alldeles inte får ner igenom sväljet, och den sista tiden har varit mera än jag kan svälja, Ja som att överleva enbart på guldbarrerna
mina, en efter en, och de har satt sig på tvären, nu hade lite mera syra passat sig, egentligen. Vi har ett samhälle för att bara inga verkar bry sig, och kanske är det det som verkligen är mänskligt, utan hade inte lidande
funnits, för så kom plåster och guldbarren genast. Per automatik.