hemma.
så hade vi Olav Duun, ja han hade säkert en dun-kudde, från utbygden där uppe, som har sagt att det onda dreper en inte med yxan.
Ja precis, men nu är det ingen som vill äga den, och det kommer till
att bero på den man frågar. Det man kan säga människor föds med olika känslighet för det utanför dem, om vi nu kallar det de känsliga och okänsliga som ytterpunkter, det är bara det att vi är delägare
av båda och stort sett. De flesta kan inte berömma sig varken för det ena eller andra. Endå så är två olika språk och två olika verkligheter. Men om man nu inte dömmer, så är ytterpunkten lite
för mycket, den ena kan inte gå ut i myren i fall den dödar en myra, eller kan inte andas i fall den mördar en bakterie, medan den andra ytterpnkten känner inget när den trampade ihjäl alla myrorna.
Det är ett
glapp, olika språk, olika uppleveser, där ingen vill vara fel, och där okänsligheten måste vinne i närkamp, för den känner inget när den slår, och gång på gång hamnar samhället i att
det glider ut i okänsligheten, den är alltid mera effektiv. Medan andra sidan kommer aldrig med bussen av ren hövlighet.
Självklart måste det ha ett språk, samhället är så beroende av de känsliga,
det är de som är grunden, men sedan det inte går att kommunisera om det, och alla är delägare lite i bäde och, så är det känsliga teman, och det kommer kräva neutral ord när en kartlägger beteenden
som inte funkar när samhällen börjar falla i sär.
Om vad jag är? Säkert delägaren, men i min familj på tre närvarande, så var jag annorlunda, jag har alltid gillat hormoni, och har undvikit allt som
liknar på stid, men sedan så fungerade inte det i längden. En person är så mångt och har många sidor och möjligheter. Introvertheten blev nästa, och började registrera och kartlägga, mycket utan att
förstå det som hände. Självklart hade jag velat att min röst var viktigast, men i vissa fall så kan det olika bli så stort, att det inte finns mötespunkt i mellan.
Att försöka rekonstuera sig själv,
det skulle inte behövas, det liknar inget, men om man nu inte hade en röst, så försöker man att skapa en. Och jag letar efter en sort balans tror jag, i den jag var. Sedan jag också är andelsägare i det från
morssidan, de är bullriga och skrattar mycket åt inget, när jag blir mera den jag är, så kommer beklagkligtvis den sidan mera fram, där jag försöker visa min fram mina muskler, som de allra största, tyvärr,
så blev jag ingen halvgud häller, jag är ungefär precis som alla andra. Det finns säkert många som är bättre än som så. Men egentligen vet jag faktisk inte helt vem jag är, jag kanske ska börja
fråga. Det är omöjlgt att balansera upp sig själv, det kommer nog till att andras efterord som blir efterorden.
Och som jag frågar kommer det säkert svar.
Visst kan jag försvara det jag står för,
men inte i krig där förgörande är målet, är verkligen långt ifrån allt jag gillar. Men jag har förstått att vi är vädlig olika, och någon trivs i krigzonerna, eller har inget mot att stå
där. Och människor behövs, om de nu inte utnyttjer läget, eller inte förstår den andras läge, då blir det bara fel.
Maktbalansen finns säkert imellan något stället, men det borde bli öppna
diskussioner och utan att peka, sedan det bara trigger det hela in i galenskapen, visst behöver vi språk, klara gränser och upprepande diskussioner, det borde inte vara svårare som så. Om en ska peka så blir det många
krigar, men med öppenhet, så är det lättare att orientra sig och att undvika det som inte passar en.
De flesta gillar okänsligheten, den är tuff, har tydig utåtriktad språk, här är jag, känn
på mina musklar, och det är inte fel på det, men i vissa lägen passar det inte att visa sina musklar.
Det kommer alltid till att finnes ytterpunkter sedan männsikor är mångsidiga, och språk för det som
händer är viktig, i alla fall i den tid vi är i nu, där vi faktisk är i ferd med att utrota oss själva.
Och låta det inte ske. Och i det finns det ett språk, i det vi inte får göra mot andra.