Då jag läste den som ung så förstod jag att det är en nödvemdig resa, genom egna ord som bekräftas bli man till, alla böckerna med betydelse har jag tagit hand om, och när jag öppnar den så blev
den utgiven första gång 1978, skriven av Marie Cardinal, det måste ha varit ungefär då jag läste den.
Men livet måste även ha en röd tråd, om livet slås i spillror, så fins det
bara via andra, att ens historia bildas på ny.
Det är värdens största klimatsrejk i dag och jag borde vara jätteglad, det är jag också för jordens skull, men jag är inte själva jorden, och jag lever
inte över hela jorden.
Jag är inte alls så glad, det är för att den egna historien inte egentligen har direkt att göra med jordens historia. Det har varit en så påfrestande tid, det kan ta lång tid att
komma på igen, jag är helt slut. Hur hanterar man sin egen tid på jorden, det vore bra med en egen upptur parallellt med jorden. Jorden är inte alls säker den häller, den är plundrat och ribbat, det är bara spillror
kvar av dens skönhet, kanske är vi där både jag och jorden, vid yttergränsen på något sätt, men självklart har det inte någon sammanhang egentligen. Men jag har också levt väldig nära dessa
frågor över lång lång tid.
Genom orden blev även stödet för jorden till.
Någon måste även föra andras talan.
Genom orden till andra blir någon till på ny.
I fall det fanns någon som ville förstöra hela ens historia.