lärde jag känna som barn, nu har jag redan skrivit om den, i alla formar.
Jag tycker inte om den, det handlar om att tro att den man ringer till är ett byte.
Det handlar inte om utbyta något, det handlar om att tillägna
sig andras ägendom, deras ståställe i tillvaron, deras skor, och de ser inte vad de gör mot i andra i telefonen, eller scenen efteråt. Samvete byggs upp via berättande, säkert, men gränsen borde ha varit i dem via
föräldrarna eller skolan, folk skall lära att bygga någon ting sammans, inte riva ned andras.
Jag är verkligen less.
Man bygger ingen ting med att förstöra andras byggnader.
Varför lärde
de inte sig det.
Jag klarar inte förmedla dem det via ett telefonsamtal.
Det är det man kallar meningslöst.