vara allra bäst likt på jorden och sprida frid överallt, det är bara att åsiktsbehovet övergår alla andra behov, i bland känner jag mig som en åsikts-atombomb, bardang! säger den när den landar
i publiken, men det var inte atombomben, visst sa det pardang! men folk vänder sig illskna mot mig, och jag som bara spridde frid på jorden, försöker jag att le glatt tillbkaka. Åsiktsbomben, jag är det, och jag kommer inte
att bli gillad av alla, fast jag kunde ha köpt rosor till dem som kompensation, som regel förstår jag häller inte när jag prickar in mina åsikter, de kan faktisk vara helt osagda i bland, när de störde någon
central person.
Jaja så kan det vara, för jag har fruktansvärda tydliga åsikter och sedan de är genomtänkta, kan jag inte lämna dem för någon. Det vore att lämna sig själv och det var omöjlig.
Men i bland kan jag även tro att de osagda åsikterna tog större plats, än jag trodde.
PARDANG! Oavsett så är känslan den samma.
Att skicka livesändning och publicera folks åsikter öppet,
var det atombomben, eller var det inte. Intressant var det, och jag gillar troligen kommunikation väldig mycket på olika sätt.