att svälta ihjäl, omsider har jag förstått, insikten går upp och ner, att jag har en sjukdom, och att jag höll nästan på att dö av svält och förfrysning, ja lite överdrevet, för tjejen
med svavelstickorna dog på riktig.
Hösten för två år sedan, blev jag riktig sjuk och det har hela vägen hit att förska att greppa, det går inte att fatta mig häller, men det blir lite som en trance-tillsånd,
logiken är borta, på något sätt slutar något att fungera helt. Jag klarar inte det jag brukar, att ta mig till affärer, till där folk samlas, och sedan jag inte har det som personlighet, så kan jag häller inte
förstå det.
Det är helt absurd, för lämnar jag själva tillståndet, så är jag världens mest sociala. Latskap? Ja till en viss gräns går det att ta sig till affären, men jag undviker
det så långt att till slut så går det inte. Det är det minst logiska tillståndet någonsin, men det handlar troligen om att ha blivit övergiven och utsatt, i den allvarligaste grad, sedan det inte riktig bor i medvetenheten,
för det kräver att man får det bekräftad när det hände, så nu tar den ut sin rätt på annat sätt.
Det är också en tillstånd av drömmar, ofta mardrömmar. Jag måste börja
stå upp för det, det har inget med begåvning att göra, det har inte med att vara asocial att göra, det hela har nog med djup och o-otalad rädsla, det är inte creepy eller farligt, bara när jag blir lämnad ensam
i det.
Det är en osynlig sjudkom, den sitter inte i ansiktet, men som påvkerkar presterande negativt, den tar folkus bort från det som är interessant, jag har aldrig haft denna grad av tillståndet, det finns inget att
jämföra med. Det handlar om att undvika saker som jag vill göra, och värre är att också förmågan försvinner till slut, det finns inget mysko, och jag börjar hitta litteratur.
Ingen av oss har samma
historia, och vi har inte gått i varandras skor, jag har måtte lära ett sjukdomstillstånd att känna, som stort sätt bara är obekvämt för min egen del. Och jag har liten kapacité. Den jag har går
åt att stödja miljökampen och att skriva här, det är det hela.
Det finns inte så mycken litteratur, sedan olika symptom har tolkas olika. Det finns inte så många namn på tillståndet, i sagorna
har vi dem, och i religoner som andkrafter, det är olika tillstånd, för vi har känslor också, och allt blir inte lika logisk eller de hittar logiska förklarningsmodeller. Jag är jättesocial och samtidig gör jag
allt för att undivka alla i dessa perioder. Simpelthen i en grad jag inte fattar, logisk.
Tillsåndet näras av avsakand på bekräftelse av det jag har upplevd.
DET känns lite speciellt men är säkert
inte SÅ speciellt.
Logisk och ologisk, jag ger upp det, och sturnt det samma.
Ingen sjukdommar är vackra, och igenom livet har det handlat om att visa sina vackra sidor. Kanske det inte är tiden längre för det,
men häller ställa större krav på omginingen.
Det är inte bara jag som skall ta mig samman.
Det är det långt flera som behöver att göra.
Sjudkommen kallas i dag, komplex PTSD eller återtraumatisering,
och handlar troligen om övergrepp så hotande att det finns först utrymme nu, att se närmare på det, om psyket orkar, sedan det ÄR hemskt påfrestande. Jag kommer till att ha den till jag har hittat ett nytt ställe
att stå pall på.
Vad behövde en familj till, det är nog att bli bekräftad, för den man är. För det som hände på riktig. Lögnen passar inte som förälder.
Jag hade inte den familjen.
Det var verklighet inte jag som utlslöste sjukdommen, det var verkligen elakheterna. Det är bara att då att då blev de sårbara punkten, som jag har försökt dölja för andra öppna. Människan visar
gärna inte öppet täcken på svagheter, sedan det är utsättelsespunkten.
Jag kan också imellan känna en irritation över det, och det är väl skorpan det då.
Jag har haft ett behov för
att bli gillat, inte för den jag är, sedan jag också har denna sidan med mig. Det är väl också får tåla att bli vräkt för den jag egentligen är, ja totalen.
Det var inte jag som valde den, det
valet kan jag inte stå upp för.
Men konsekvenserna får jag ta.
Uppskriften hörs gammal och lite för väluttnyttjad ut.
Men det är bara så livet är.
Det var ju drömmen om att vara
perfekt som raknar.
Totalt och aboslut perfekt, rena rama per fekt.
Den upprätthålls också av att aldrig ha kunnat reagera på det som hände, inte med reaktioner, men med gränser, de fungerar för dåligt,
gränseran mot andra.
Att bli invadrat är ju också en del av det som har varit.
Och jag som hade tänkt att börja leva på riktig.
Planerande havarerade.
Mycket pinsamt för supermannen. Det känns
verkligen pinsamt, var är superkrafterna?
Och supermandräkten min, just nu då jag skall få ut igenom dörren.
Jag skall sy en dränkt, där står det S för sjukdomsbefängd på, med pytteliten
skrift, eller en stor P för pestsmittad, det gäller att ta för sig. Och få folk ur vägen.