kanske inte har någon färg, men rösta hur som helst går inte om botten i en är empatin. Medkänslan har en färg, för den är inte färglös. Det går inte att hävda emaptin, och låsa
den inne i fack, men sanningen är att jag inte är fötjust i galor och något som känns för stort, sedan det stora hittar man i de och i det minsta. Personlligen tycker jag inte om pallar och att fördela äran på
det sättet, men det kan ju vara rent personligen. Och i min privata sfär.
Detta var det jag fick med mig från far, jag har förstått att många menar man måste läsa marx och mao för att kunna uttala sig,
det är alltså olika uppfattnignar av vad som är på riktig.
Jag kommer inte att läsa dem, vi var ju inom antisteser och synteser, på ex.phil i Norge. Det är alltså olika defintioner på rätt-trogenhet.
Det som var vackert med det jag lärde, var empatin för dem som inte får den, och det som jag tycker är det vackraste jag någoninne kan uppnå av tankar.
Folk som har den i sig är attraktiva. Medkännade
är inte motsaten av manligt eller kvinnligt, det är bara en förmåga större än de andra, enligt min utgångspunkt.
Jag måste ta mig samman för att gå ut och handla mat, annars kanske jag hamnar som
flickan med svelstickorna, som dog av svält men också av förfrysning.