Jag har haft mardörm av att bli förföljd av en man på cyekl, men den har jag inte tagit på allvar, fast i drömmen stälnade jag pararlyserad, och kom inte vidare. Det känns inte som om det har varit på
ritkig. Med cykeln alltså, men vem vet, om det inte finns längre i minnet, så finns det kanske andra ställen? Att stälna utan att kunna fly, är det jag har hållit på med i två år nu, livet är inte
så logisk som jag hade gillat, att det finns andra dimentioner, ja ganska enkelt som minnen i kropppen, är väl inget man vill ha, det man ser, känner man, att man är begränsad och avgränsad av sina fem sansar, är inget
intelligenta folk vill veta av, för bortom logiken finns det ingen förnuft.
Och många bruker olika sätt att undivka miljöprpblomen, för att i nästa livet vänter herligheten, det är bara det att om livet
inte fortsätter finns det häller ingen ny rekrutering dit. Och ingen att vänta på.
Att använda undanflykter är inte så bra.
I hytt och pin.