av kemi, jag har alltid tyckt det var jätteroligt att lära, det fanns inte påfrestande, men min mor gillade inte den sidan, den är dödlagd, men hon tyckte om min kreativa sida, men man kan inte gilla en halv person, sedan jag
tyckte mera om kemi än kreativitet, i alla fall då.
Typ en haploid person, fram med Google synonymordbok, eller encyklopedian, det att dödlägga halva personligheten och blir inte bra. Jag tyckte också ekologin var väldig
spännande. Jag tycker om att lära, fram till någon ställer orimligt höga krav, jag har alltid tyckt om skolan, som undervisnings-forum, i början satt jag längst framme som ett skolljus, fortfarande kan jag fångas av
bra föreläsningar eller liknande. Det kreativa var mera en sidogren, inte något som jag har identifierad mig med, bara roligt att hålla på med i mellan.
Man kanske inte passar till sina förälder i bland, notdottmatch,
och com-inte-hem. I bland tycker jag inte om mina föräldrar, inte alls. Det känns inte som jag hade något gemensamt med dem.
Har det något med monokulturar att göra. Kanske för att jag tycker att de var lite
för monokulturella, de fattade inte att jag inte var som dem, det känns bara hopplöst det hela.
Hade vi någon gemensamma glädjer, det minns jag inte och det tror jag inte. Man måste känna att det var någon
möte eller mötespunkter, men det tror jag inte det var.
Hopplöst känns det och i bland bara hopplöst trist.