- är det Kairos innuti en som gör att en fattar och tar in miljöproblematiken i sitt djup och bredd, eller är det mera personlighetsdrag.
I dag på bussen på den onödigt långa färden kom ilskan mot
min far ca 100 år efter den borde ha kommit. Din sabla fårskalle, hur i all världen skulle du ha barn för, när du var helt inkompetent som far, din sabla dumskalle, där fick du så du teg, fast han var lika omotaglig för
ord levande som död, alla ord passerade rakt igenom han, som vore han förståndshandikappad. Han var ju läkare, men det är ingen garanti för att inte vara funktionshindrad. Det gick inte att kommunicera, orden gick rakt igenom
huvudet på honom, som vore det tomt. Man säger att man blir så de fem närmaste man omgås med, min far gätte får, säkert minst fem, och fårskalle blev han. Okej han var väldig snäll, men det är
ju även fåren. Får får får? Nej får får lamm, förstås, förlamade lamm, sabla hur arg jag är på honom, han skulle definitivt ha stannat hos fåren, den sabla odågan.
Jag brukar
få jättedåligt samvete. Stackarn kan ju inte försvara sig, i så fall brukar det plinga på rätt snabbt. Men inte kommer jag be om ursäkt, det får han göra.
Apropå hur blir man miljöengagerad,
min bror blev inte, han är minst lika intelligent som jag, kan säkert världshistorian bättre än encyklopedien. Kanske är skillnaden att han var mera målmedveten och självhävdande. Jag har inte varit så målfokucersd
och är även ganska kretativ.
Någon anledning var det, antingen det var Kairos eller inte.
Eller så var det inte Kairos eller inte. Din sabla fårskalle! Nu fick du så du teg. Tick tick tick, snart kommer samvetet,
som en bomb i Kairo.