komplex än en skulle tro.
Delar av en kan fungera utmärkt, medan andra delar kan vandra runt i en labyrint med osäker utgång. Varje människa är även ganska storrymmad, tyvärr för efterkommarna. Om
en tänker att en ärver genetisk egenskaper efter sina förälder, så kan en tänka att jag har fars optimism och mors naivitet. Varje gång jag börjar på något, tänker jag: jätteintressant, detta
blir inga problem och därför behöver jag inte förbereda mig. När jag blir sänkt, eller personen även visar hoggtänderna, blir jag både ledsen och rädd, helt oförberedd har personen bytt ut sina tänder
till några vampyrliknande, och jag blir först olycklig och sedan väldig rädd. Efter decennier skulle man tro att jag har lärt lexan, men nejdå, lika glad går jag till skolan, och lika schockad blir jag. Rädslan har
jag inte förstått varför jag har, men långsamt ser jag att det är själva labyrinten. Som tur är jag seg som far, och godtrogen som mor, så jag har liten förmåga till att ge upp, jag har inte förmågan
till depressioner, visst kan jag vissa gångar ha tunga tankar, men de stannar inte, men rädda tankar kan jag ha, och känner jag mig utsatt, kan det övergå till något som liknar skräck.
Som person är jag
nog en glad norsk lax, salmon trutta? ja en frilevande en, som har blivit skrämt i grunden någon gång för länge sedan, men minnen från då, lever fortfarande sitt liv något ställe i mig, och kommer fram precis
som andra spöken, när det inte finns några andra alternativ kvar och inga andra finns där för mig längre.
Detta måste ni inte säga till något, det kunde börja gå get-ord i hela forskarvärlden,
ärtmusslorna som jag hade bestämd, var körsbärskärnor. Det är helt sant, och får jag tag i den som busade med mig - jadå visst kan det vara mig själv - så skall jag göra som Henrik den 8de, hugga huvuden
av dem och ställa dom på pelare, till skräck och varning. Tänka sig, det är som pinsamt som hur som helst, så sprida det inte vidare!!!
Jag kunde få ett dåligt rykte.