jag har suttit och sett på Henrik den 8de, och är helt paralyserad, hur i all världen klarar de att vara så onda mot varandra, det har satt sig i ryggraden, men lite av beteendet ser jag på kursen där jag går,
i bland är det ett litet lortspel, ja säkert som i kortspel, men det är så långt ifrån den jag är, jag är väldig glad i folk, lite hopplöst för glad i, och det kan nu bli frestande att parsitera lite
på det, säkert, för jag märker det inte så lätt, apropå så såg vi en paracitväxt i dag, en tallört, en Ericareaceae, ja ungefär, en snyltväxt. Och apropå Henrik den 8de, så var
det modernt att leva ut allt som var fult då, det var fullständig okej, och jag är schockad in i ryggmärgen, för jag har inte förstått att man gör så på riktig. Jag är fortfarande glad i min mor och
far, fast de var odågor som mina föräldrar, och i dag så kände jag glädjen av att ha haft far som alltid hade näsan i marken och som var så glad i naturen, i dag mitt i mossan kände jag att jag var hemma, mitt
i tranbären, som min far och jag plockade och mitt i starrarna eller Carex sp. Han var en förebild min far, det var inte dålig det häller, och min mor, som även är en rolig dam, på svenskan, visst är det också
mycket med dem jag tycker om. Det är nog en orsak till att kunna överleva, att en har nog kärlek, till att uthärda lite parasitism och blomma endå, men det är klart att den dagen parasiten tar död på värden sin,
så är det inte lika roligt längre. Jag har en enkel natur, och jag hade nog önskat att uppväxten och livet var lika enkelt. Det att gå runt och önska varandra avrättade, som hos Henrik den 8de, kan ta död på
den bästa. Jag är inte gjord för den typ av liv. Det tar död på mig med.