fick jag en lite bättre självbild, jag saknade självbild under många långa år, men jag har en genuin ansvarskänsla, som typ är det sista som går för min del, och folk verkar ge mig förtroende,
svaghetene, jag skall inte bli topp-politiker gottfolket, så då kan ni få veta det, jag är väldig dålig på att ta före mig, och att be om hjälp, och där kan jag komma i utsatta lägen, sedan det förväntas
av en människa som mig i min ålder, där glippar det, och jag kan inte nå över till den andra sidan, när glappet i bland öppnar sig. Och jag har hamnat på fel sida. Jag har bara så vitt klarat mig igenom livet,
så det finns inget att själhävda för min del, det finns inget att konkurrera i, det är livskvalitén, som är det viktiga, och att bli mindre rädd, för att jag tror bara att det är helt i onödan,
och upprätthåller en bild av verkligheten som är helt utgången på datum, och dessutom kan takstenen slå mig ut före, man har ingen total säkerhet i detta livet, så det handlar om att leva bra. Och att få
livet till att försätta i framtida generationer, för att vi har inte rätt till att ta det ifrån dem som kommer efter oss. I blant är jag verkligen rädd på riktig, och det är för att vi kanske redan har hunnit
det. Egoismen som vi odlade, är inte hållbar över längre tid. Den kan vara lätt att se upp till, men mera var det inte i ren egoism än destruism.