är att lipa, det är nära, men ville verkligen vara opassande.
Det är ett så omoget gäng och som en uppfostranandeanstalt, och jag håller på att dö den tysta döden, det är som då
vi hade skolkök i åttan, och alla snodde äppelkart som de kastade på varandra och läraren, dessa folken är bara fem år äldre kanske, eller oppför sig som det, och jag ger upp, engagemangen till slut.
Då
är vi tillbaka i min barndoms historia, där jag egentligen inte kände gemenskap med någon i min egen familj, ja det var kusinen då. Jag kommer i från en självhävdande kultur. Det var toppen eller inte, efter att ha
gått i tio timmar, var det toppen eller döden, och jag hade bra fysik som barn, men har själv inte gillat självhävdande på någons bekostnad. Min mor föll ifrån, han klarade inte tempot och kraven, och på
något ställe undervägs, så tyckte jag inte var okej mot min mor, och jag börja att sympatisera mera med hennes roll, och tyckte det var osnällt att de lämnade henne, och resultatet blev att jag satt med henne, de hade inte
i sig de två andra, att visa den typ av respekt, och fast det var förstörande för min del, så blev det som ett mönster, de bara åkta ofta utan att säga när de kom hem, och visade häller inte mig någon
respekt, ingen tackade, ingen sa någon ting, det var som en anstalt utan ord, de andre tre kunne inte kommunisera som folk, och jag kan tycka det var ganska grav hänsynslöshet, men jag har aldrig fått det bekräftad. Och egentlig
inte någon tack eller ursäkta eller någonting, jag är egentligen inte så förtjust i någon av dem i det perspektivet. Det hela var hemskt eller fruktansvärd, som en terrorregim utan ord. Jag är väldig lite
förtjust av hierarkiska miljön, jag bruker behandla alla precist lika, och känner ingen större respekt uppåt än neråt, är det en bra hierarki brukar jag att respekteras för det, är den inte, så brukar
det inte gå fullt så bra. På toppen behöver man inte ha fullt mänskliga förmågor som hänsynstagande, respekt och bra värderingar, några har det, men inte alla. Då jag läste boken: Flugornas
härre, av William Golding, så det aha, något ställe i mig, fast det skulle ta år att få det till att bli en hel bild av verkligheten. De straka i den historian är helt olika personlighetstyper, och brukar helt olika medel
i sina lederskap, och de kan aldrig mötas i den. I den historian var det Jake? som vann, för att han skydde ingen medel, mörda var också ett alternativ. Det är en typ av extrem, och det är nog satt på sin spets, och han
vinner för han använda alla medel som finns, och som inte räknas som schyssta i vår demoktiska värld. Självhävdande behöver inte att vara att tillintetgöra varandra. Men det blir inte sammanhållande flock
i den typ av miljön. Och det är svårt att känna sig hemma i strikta hierakin, det passar bäst i straffläger eller i liknande miljön.
Själv var jag ett starkt barn, och populär, och jag har varit självklar
och alltid med starka åsikter. Under livets gång är det kanske bara åsikterna som under hela vägen har funnits kvar. De bara är där, lika självklara i dag. Fortfarande är jag vänlig och hjälpsam, men
inte visste jag att folk skulle använde sig av det i eget syfte. När man tappar bort sig som barn, så tappar man även sikten, det blir som att simma i en soppa av olika föremål, det klara har blivit oklart, och ingen ting är
självklart längre. Och läsningen fortsatta jag med för att kunna orientera mig på nytt i livet, jag övergick till att läsa psykologi, först populärpsykologi och sedan om teman som härskarestrategier och faktisk
hela diagnosspekteret, men jag förstod det bara ut ifrån min egen förståelse, jag trodde nog att jag var tillräckligt skyddat om jag bara förstod, men då jag kraschade för två år sedan, förstod jag
att jag inte förstod tillräckligt, för att jag aldrig kommer till att förstå allting, jag trodde det var vägen. Det bästa vägen är nog att ha pålitliga folk runt sig, som inte behöver köra härskarestrategier,
jag blev stående ganska ensam då jag föll igen, för att jag förstod inte att det var jag som hade hållit uppe något, som inte fanns på riktig.