var ordet, jag som är så lösningfeixerad och påhittig, blockeras, förnuftet slår knut på sig, och 100 små och stora problem blir till en vikt på 1000 kg utan någon tråd att nysta i, sedan
jag inte hade någon att fråga om hjälp, men har alltid att lösa alla problemen själv, så möter jag alltid mig själv i dörren, när den har fastnat och där står jag till alla tåg gick ifrån
mig. Det är inte så lätt att vara en människa och alla har sina punkter, där de blockerar utgången för sig själva, det är ingen som är perfekt och alla möter vi något som är för stort
för oss, alla behöver alla någongång. När det är viktiga tåg som går, så blir jag olycklig i tillägg. Det är onödigt sedan det inte är för stora men för många problem, som
hopar upp sig. Det är dessutom inte alla problem som är mina, men på grund av snäd fördelning, så får jag bära dem. Det är lite i onödan, faktisk.
Eller mycket i onödan.