men jag har genom livet haft lätt för att tillägna mig kunskap och jag har haft stor glädje av att kunna det, fast det inte hela vägen har varit motstånd med. Jag hade haft glädje i att göra klart utbildningen
i biologi och använda den, men i de sista två åren vill ingen kunskap fastna i minnet, fast jag kan repetera den om igen och om igen och om igen, hjärnan funkar inte på sitt vanliga sätt, och jag märker också motståndet
som kommer mot att lära in någonting som inte alls kommer till att fastna. Motbacken känns för brant. Kunskapen jag har från tidigare kan jag lätt ta fram på sidan jag har på Facebook, på ett sätt så
är det ingen karriärväg, vi är i ett klimatnödläge och i ett nödläge för livet eller artmångfalden på jorden. Det är ett paradox, för det jag gör på Facebook, kommer inte att gynna
mig alls på en jord som står i brann, då försöker jag och några intelligenta själar att släcka bränderna, men efteråt väntar ingen karriär bara missär.
Om det är något
som är typisk mig, så är det att jag går i gång på en stark ansvarskänsla, fast det inte kommer till att gynna mig, man bara gör det för att någon måste göra det, tills eventuellt tillräckligt
många gör sitt.
Jag drivs i grunden av min egen interess för att göra klart biologin, men var är målet och meningen, om planeten dör, som vi är i färd med att göra, vi kan inte leva utan de andra
essentiella arterna som vi nu utrotar på samleband, som om vi alla var exekutiva mördare eller hemska diktatorer.
Jag når inte många på facebooken, kanska finns det andra sätt och medel att ta i bruk, nu när
politiker, media, och varmansson sviker sitt land, sitt folk, sitt förtroendeuppdrag, sina egna barn och de sviker även mig, då det i bland kan se riktigt mörkt ut där framme, och kanske allt jag gör nu eller försöker
att göra var förgäves och meningslöst på riktig.
Vi befinner oss mitt i klimatändringarna och vi deltar i det sjette massutrotande på jorden, som var vi alla självmordskandidater. Och lustmördare. Och en
nöjd publik.