söker alltid identifikation, det gemensamma och kan sträcka sig ganska långt för att nå dit, i bland för långt, om man sitter efter åt och ser allt som skilde en åt, lite för sent, det är inget
roligt när glappet och gapet i mellan öpnnar sig och hotar om att äta upp det som var, och det kan man inte låta hända, sedan det var ett möte och som hade sin tid just då, och att det var mycket bra som tillkom, en skall
aldrig låta något nytt förstöra det som var fint, och om det är empatin eller inte som säger det? så är livet för kort och värdefullt till att skrota något av det som en gång var vackert. Empatin
är också respektfull och invaderar inte andra, men kommer rädslan på som drivkraft, kan det börja se ut lite hur som helst, empati och rädsla är kanske inte den bästa kombon. Motkrafter kanske, som stör de naturliga
förmågorna.